Föreningen som försvann:

"Ingen ville ställa upp i styrelsen"

Brf Stigbygeln i Borås skulle ha fyllt 50 året därpå. Nu finns den inte längre! Inte en enda person ville ställa upp i styrelsen på senaste årsmötet, så föreningen tyckte det var lika bra att kasta in handduken.
"Några få har förlorat 100.000 kronor och mer på det här! Men de flesta har klarat sig eftersom lägenheterna varit nästan gratis på senare tid", säger Kjell Sjölund som var ensam kvar i styrelsen på slutet.

Problemen för boråsföreningen Stigbygeln med 55 lägenheter, började redan i slutet av 80-talet i samband med en större ombyggnad.
- Jag var inte med då, men jag vet att det kostade 30 miljoner kronor att totalrenovera husen. Men det skulle ju vara så på den tiden då allt kunde finansieras med statliga lån, säger Kjell Sjölund.
Reglerna för att få de statliga ROT-lånen var också sådana att det krävdes en total ombyggnad, nyinstallation av hissar med mera för att lånen skulle godkännas. Så dyrt och stort som möjligt skulle det vara på den tiden!
Många fastighetsägare fick därmed betala dyrt i takt med att de statliga lånen och bidragen skars ner.
Den ekonomiska verkligheten för Brf Stigbygeln blev också rejält kännbar först flera år senare.
- Avgifterna blev så pass höga när de statliga lånen drogs undan att vi blev tvungna att begära en rekonstruktion, säger Sjölund.
Och en rekonstruktion blev det!  Venantius - det dåvarande statliga skräpkreditbolaget - tog över lånen från bankerna och efterskänkte samtidigt 5 miljoner. Fast villkoren var hårda!
- Vi skulle inte få ha några tomma lägenheter alls. Men det höll inte. Vid ombyggnaden hade flera lägenheter slagits ihop till stora fyror, och här fanns ingen som ville bo så stort för så dyra pengar, berättar Kjell Sjölund och skakar desperat på huvudet.

Samtidigt såg säkert medlemmarna möjligheten till en framtida kostnadssänkning. Avgifterna i föreningen ligger nu på cirka 700 kr per kvadratmeter boyta, medan motsvarande siffra för bruksvärdeshyran på orten är lägre. Det innebär att en ny ägare till och med kommer att tvingas sänka hyrorna.
Men konkursförvaltaren har svårt att sälja fastigheten, och så länge det inte skett finns föreningen juridiskt sett kvar och lägenheterna betraktas fortfarande som bostadsrätter.
- Det där har ingen talat om för oss. Det var första gången jag hör det, säger Kjell Sjölund.
Han och kollegan Gunnar Kjell, som hjälptes åt i styrelsen på slutet, kände heller inte till möjligheten att ändra stadgarna så att det bara skulle krävas tre istället för fem personer i styrelsen.
- Så där är det ju. Vi känner inte till allt det juridiska som krävs, menar Sjölund.

Men på Venantius i Borås ansåg man att detta är en efterkonstruktion.
- Vi försökte på alla sätt förmå de boende att engagera sig, men utan resultat. Till sist var det bara en person kvar i styrelsearbetet - alla andra kände sig som hyresgäster och ansåg tydligen det var lika bra att likvidera föreningen, sa handläggaren Sonja Andersson på Venantius.
Hon menar att det inte hade hjälpt att ändra stadgarna eftersom en majoritet ändå inte ville ha någon förening.
Men borde inte Venantius mer aktivt hjälpa föreningar att överleva, istället för att enkelt föreslå konkurs med skattebetalarnas pengar i potten?
Varför föreslog inte ni den enkla utvägen att ändra stadgarna till en styrelse med tre istället för fem?
- Det är inte vår uppgift att känna till föreningarnas stadgar! säger Sonja Andersson.
Svaret kommer att kosta skattebetalarna ytterligare ett antal tiotal miljoner i förlust. Hur mycket beror förstås på vad föreningens tre fastigheter till sist säljs för.
Men det är varken ombyggnaden eller avsaknaden av goda råd som är den egentliga orsaken. Det fanns helt enkelt inga ekonomisk incitament att driva föreningen vidare, påpekar Gunnar Kjell.
En bostadsrätt med avgifter som ligger över hyresnivån på orten och med ett värde som ligger nära noll vill ingen ta ansvar för och underhålla med egna pengar, menar han.
- Och dessutom ska man skylla på bostadspolitiken! Om vi t.ex. hade byggt om fem år tidigare hade det här aldrig hänt. Och dessutom finns det massor av allmännyttiga lägenheter här som står tomma. Då är det inte konstigt att ingen vill betala högre hyra för att bo hos oss, slutar Gunnar Kjell.
En gammal fin 50-talsförening i en stad bara några mil från Göteborg är därmed nu bara ett minne blott.