Varning för skiljenämnd vid entreprenader
En förening bör tänka sig för flera gånger innan man går med på att skriva in skiljenämnd som ett sätt att lösa tvister i olika avtal. Den svagare parten råkar lätt riktigt illa ut, särskilt om motparten har mer klirr i kassan. Konsultera hellre en kunnig entreprenadjurist inför stora projekt, lyder rådet.
Brf Korpen i Stockholm råkade i tvist med det byggföretag som anlitats efter en större ombyggnad.
Föreningen hade, som de flesta andra uppdragsgivare på byggsidan, skiljedomsförfarande inskrivet som standardparagraf i entreprenadavtalet.
När kontraktet skrevs förstod inte föreningen vilka följder det skulle få, och att paragrafen borde ha omförhandlats och helst ändrats till en lydelse om att hänskjuta eventuell tvist till allmän domstol.
Efter ombyggnaden hade båda parter långtgående krav på varandra; byggföretaget för att föreningen enligt dess mening inte betalat sina fakturor och föreningen för att motparten debiterat för jobb som aldrig gjorts, feldebiterat eller t.ex. räknat ändrings- och tilläggsarbeten som rimligen borde ha ingått i totalentreprenadens fasta pris.
Det slutade med att skiljenämnden dömde föreningen att betala de flesta av företagets krav, samtliga rättegångskostnader på 1,6 miljoner kr plus 0,6 miljoner kr till motpartens advokat.
En skiljedom går inte att överklaga i sak, men föreningen vände sig trots det dels till hovrätten på grund av påstådda formfel, dels till tingsrätten för att skiljemännens arvoden ansågs hutlösa. Utgången av processerna är okänd.
Lika dåligt som för Korpen gick det för Brf Östra Ekedal i Gustavsberg, som tillsammans med systerföreningen Nordens Vänner stämde Riksbyggen på 12.8 miljoner kronor - plus räntekostnader på ytterligare 10 miljoner kr - som föreningarna ansåg att moderorganisationen tillskansat sig avtalsstridigt.
Summan motsvarade den kostnad med vilken Riksbyggens faktura till den s.k. byggande styrelsen överskred det belopp som dåvarande länsbostadsnämnden skulle ha godkänt som produktionskostnad.
Men Riksbyggen lade föreningens grundavgifter på 24 miljoner kr på fakturan som en extra kostnad, vilket ledde till en tvist mellan parterna.
Trots denna och en del andra oegentligheter dömde skiljenämnden även här till Riksbyggens fördel och föreningarna dömdes att betala 1,7 miljoner kr i rättegångskostnader.
Hade de kunnat gå till domstol hade tvisten kunnat överklagas till hovrätt och eventuellt vidare till Högsta Domstolen.
De flesta stora företag och organisationer föredrar emellertid skiljenämnd, eftersom de har pengar nog att driva mål i dessa mycket dyra och privata domstolar. Man slipper offentlighet samtidigt som en dom inte kan överklagas.
Dessutom kan man utse skiljemän som kan området som man tvistar om. Att gå via domstol med överklaganden kan ta flera år.
Om man skriver på avtal med skiljeförfarande kan ärendet inte tas upp i allmän domstol – om inte motparten går med på det trots överenskommelsen.
Skiljemannainstitutet regleras av en lag från 2004.
Enligt den brukar en skiljenämnd bestå av tre skiljemän. Vardera parten utser först en skiljeman. De i sin tur utser en tredje som blir ordförande. Den som utses behöver inte vara jurist, även om det är mycket vanligt.
En skiljenämnd kan bli mycket dyr beroende på hur länge skiljemännen arbetar. Mot detta får man väga hur mycket advokater skulle kunna kosta vid ett överklagande. Men det är också beroende av hur långt målet drivs.
Advokat Rolf Karlsson vid advokatfirman Delphi & Co i Göteborg med stor erfarenhet av skiljeförfarande säger att timkostnaden för en skiljenämnd och en advokat per part näppeligen ligger under 10 000 kr.
Advokat Urban Junkarv vid Rådstugan i Linköping menar att vanlig domstol är att föredra.
- Tål man offentlighet är domstol bättre. En skiljenämnd kan kosta 25.000 kr om dagen.
Den förlorande parten får vanligen betala alla kostnader.
Bara skiljemännens arvoden kan överklagas och själva domen endast om det förekommit formfel.
En variant på skiljedom enligt allmän lag är Stockholms handelskammares skiljedomsinstitut (SCC). Det tillkom redan 1917 och anlitades tidigare främst för att slita tvister mellan socialistländerna och väst. På senare år har institutet fortfarande använts av länderna i öst, men även av många andra klienter eftersom dess renommé är mycket gott. Vem som helst kan vända sig dit.
Förfarandet är i stort detsamma som under allmän lag men institutet kan utse en enda skiljeman om ärendet inte är alltför komplicerat. Kostnaden blir naturligtvis lägre då.
Ett utslag brukar komma inom ett halvår, men institutet kan förlänga tiden vid behov. Enkelt förfarande brukar ta cirka en månad.
Arvodet beräknas enligt offentliga tabeller där grundprincipen är att kostnaden grundas på värdet av tvisteföremålet. Cirka 200 tvister handläggs varje år.
Advokat Rolf Karlsson varnar även för att en skiljeklausul kan anses ”oskälig när det gäller avtal mellan parter med inbördes mycket olika ekonomisk styrka, om inte den starkare parten i förväg förbundit sig att betala kostnader för skiljemännen oavsett utgången i tvisten ”.
Det grundar sig på paragraf 36 i avtalslagen. Den har inte prövats mer än en gång av en förening i marknadsdomstolen. Konsumentverket har upprepade gånger uppmanat föreningar att gå samman och pröva om skiljeparagrafen är förenlig med avtalslagen.
Styrelsehandboken XIII