Passiv styrelse ledde till skadestånd

En familj i Dalarna fick 137.000 kronor i skadestånd av sin egen bostadsrättsförening efter långvariga trakasserier från ett grannpar. Tingsrättens tog fasta på att familjen upprepade gånger påtalat missförhållandena för styrelsen utan att något gjordes. Utslaget fastställdes senare av Högsta Domstolen.

Hösten år 2000 avkunnade tingsrätten i Ludvika en dom med följande bakgrund: En kvinna flyttade under 1996 in i en lägenhet under den drabbade familjen i ett trevåningshus i Ludvika, och började strax därefter renovera sin bostad. Efter tre veckor med störande buller och oljud sent på kvällarna påtalade familjefadern missförhållandena för sin kvinnliga granne och blev utskälld. Kort därefter uppstod även bråk om kvinnans hund, som hon rastade på gräsmattan framför huset, samt om hennes sopor, som ofta stod kvar länge i trapphuset utan att slängas. Detta meddelades styrelsen, som via brev till de boende, och anslag i trapphuset, påpekade att sådant beteende stred mot föreningens ordningsregler.

Men den kvinnliga grannen började då, tillsammans med en manlig inneboende, stadigt "trakassera" barnfamiljen. Vittnen i föreningen har intygat att paret på många olika sätt, såväl verbalt som med vissa handlingar, mobbade den utsatta familjen, även barnen. En snögubbe som barnen byggt till jul sprängdes t.ex. sönder av den manlige grannen med hjälp av smällare. Barnen trakasserades verbalt, och blev även hotade när paret med bil körde så nära att barnen tvingades väja. Såväl kvinnan som sonen i familjen kände sig så mobbade att de sökte hjälp hos en psykolog. Familjen vände sig då till styrelsens ordförande, som dock sa att han inte ville lägga sig i saken. Då tog pappan istället kontakt med en jurist i Västerås, som försökte medla och få fram ett möte mellan parterna. Till första mötet vägrade dock ordföranden infinna sig och till nästa möte kom inte paret. Inte heller hyresnämnden lyckades få fram någon uppgörelse.

Under ett halvår våren -97 "flydde" familjen till sin sommarstuga så ofta som möjligt för att undkomma otrevligheterna från paret. I lägenheten gick familjen en bakväg ut ur huset via vinden för att slippa möta sina grannar. Tingsrätten konstaterar i sin dom att det därför varit fråga om mycket omfattande trakasserier mot familjen, och att en bostadsrättsförening har ansvar för såväl medlemmar som deras sammanboende.

Rätten slår fast att missförhållandena utgjort sådant hinder och men i nyttjanderätten som omfattas i kapitel 7 paragraf 4 i bostadsrättslagen. Styrelsens enda åtgärd, att dela ut ett meddelande, var enligt rätten inte en tillräcklig åtgärd för att komma till rätta med så pass omfattande missförhållanden.

Att styrelsen vägrade infinna sig till ett avtalat medlingsmöte, samt inte accepterade hyresnämndens förslag till uppgörelse - vilket den drabbade familjen däremot gjorde - och slutligen inte heller meddelade familjen när paret sagt att de skulle flytta från föreningen, var förhållanden som var till föreningens nackdel.

Familjen tilldömdes därför nedsättning av avgiften med 50 procent under en tid av sex månader, då föreningen kände till förhållandena utan att agera. Då lagen även ger bostadsrättshavare rätt till ersättning för personskada, som enligt rätten inte enbart behöver vara ekonomisk, tillerkänns alla fyra i familjen en ersättning för "sveda och värk" på 5000 kronor vardera för psykiskt lidande under ett års tid.

Mamman i familjen får också ersättning för att hon på grund av psykisk ohälsa inte kunnat acceptera erbjudet arbete under året, för förlorad lön, sjukvårdskostnader och resekostnader i samband med sjukbesök sedan Högsta Domstolen prövat hela domen. Föreningen dömdes att ersätta den drabbade medlemsfamiljen med totalt ca. 137.000 kronor.

Högsta Domstolen
Mål T 471-04

Fotnot: "Det här var den mest korkade dom jag någonsin har sett. Och det har jag sagt till ledamöterna i rätten! Nu finns det väl ingen som vill sitta i styrelsen i en bostadsrättsförening efter det här!" Så löd kommentaren från en tjänsteman på Ludvika tingsrätt när Allt om Bostadsrätt begärde en kopia av den ursprungliga tingsrättsdomen. Domen får dock ses som ännu ett bevis för styrelsens strikta ansvar i en bostadsrättsförening.